Hur tänkte jag nu?

Jag glömde ipoden i bilen och kom på det efter 1.5 km, inte kul att lyssna på sina egna flåsande andetag!

Idag sprang jag 10 km på en lite mer kuperad bana än den plana, släta, underbara asfalt jag brukar springa på i vanliga fall. Har ju insett att om jag ska orka springa lidingöloppet, visserligen "bara" 15 km så krävs det lite backträning. Men oj vad det var jobbigt. Efter 3.3 km skrek mina vader och undrade vad f*n jag höll på med, vart var den släta plana asfalten. Vid 4.4 km var jag tvungen att stanna, för då bara tokvägrade benen att fortsätta framåt, vaderna gjorde ont, benhinnorna smärtade. Detta avhjälptes med lite stretchning, andhämtning och någon form av mental peppning av mig själv där i skogen, " det är helt ok att gå i de brantaste backarna". Tänkte att 601 meter till så hade jag mindre än hälften kvar att springa. Det fungerade, jag tog mig runt, gick i de absolut brantaste backarna, sprang resten. Kände mig rätt nöjd väl framme vid bilen. Men oj, vad ont det gjorde att stretcha benhinnorna.

Nåväl det blev 10 km på 1.04, medeltempo 6.24.

15 km i kuperad terräng känns sjukt jobbigt.....