9 minusgrader, sol, torra cykelbanor, perfekt väder för att springa.
Dagens plan var ett lite längre pass.
Vid 1.7 km tog luften slut i lungorna och jag funderade starkt över vad jag höll på med. Kanske ska vända hem igen. Men nej, då blir det verkligen inte ett lite längre pass.
4.2 km, Hjördis och Vera (benhinnorna) strejkar och skriker, sluta genast att springa. Stannar, stretchar de små liven. Funderar om jag ska ringa efter skjuts hem, befinner mig ute i ingenstans, maken är inte hemma, så skjuts hem blir det inte. Går i raskt tempo uppför backen, funderar "va fan håller jag på med?" Börjar springa igen.
6.7 km, aaaajjjj, kramp i rumpmuskeln. Stannar, stretchar, trycker nödproviant, nötcreme,bara för att det är så synd om mig. Stretchar Hjördis och Vera en sväng till.
Springer sedan med ett ganska lätt steg, det känns bra, har kanske flås ändå.
9 km, sonen ringer och undrar vart jag är. Meddelar att jag är hemma om ca 2 km.
11.02 km äntligen hemma.
Härligt med lite jävlar anamma! :-)
SvaraRaderaMen akta bara så att Vera och Hjördis inte ställer till långsiktiga problem..?
Aj vad jag lider med dig. De låter inte snälla de där Hjördis och Vera.
SvaraRaderaHjördis och Vera har bråkat med sen dag ett av min löparkarriär mer eller mindre. Vi känner varandra rätt bra vid det här laget.....;)
SvaraRaderaKändes ungefär likadant för mig igår, dock utan benhinneproblem. I mitt fall var det hela kroppen som strejkade, verkade det som. Gött jobbat ändå - visst känns det bra efteråt även om passet är skräp ...
SvaraRadera