Långpass, hell yeah!

Länge sen jag sprang långt. Vaknade dock imorse med en tanke att just idag skulle jag kanske prova att springa lite längre än jag gjort på senaste tiden.

Färgglad som en karamell, utrustad med pulsband,pengar och poddar att lyssna på.

Hade ingen tanke på hur länge jag skulle vara ute, först var det viktigt att känna av hur det kändes.

Sprang längs Svartån, ner bland kolonistugorna, förundrades över hur vackert, grönt och skönt allt såg ut. Glada människor som pysslade i sina trädgårdar eller solade i solstolarna. Hade hela tiden koll på pulsen, vet ungefär vad den bör ligga på för att jag ska orka lite längre. Benen kändes bra, fortsatte längs med kyrkogården, sprang förbi massor med gravstenar, en där min blick fastnade på fick mig att stanna. En av alla de barn jag mött under åren som sjuksköterska låg där, skänkte personen en tanke, lite längre bort ytterligare en sten med ett namn jag kände igen. Stannade till, visade min respekt och sprang sedan vidare. Allt medan tankarna for kring att man ska vara tacksam för det man har, för man vet aldrig när det tar slut.

Vid Ica fick jag lov att plocka fram pengarna och köpa vatten. Nu hade jag bestämt mig för att vara ute minst 80 minuter.

Sprang vidare längs välbekanta cykelbanor, en obekant slinga genom en skog där jag inte hade en aning om vart jag skulle komma ut.... Väl ute ur skogen så var jag väldigt nära jobbet. Nu var det inte långt kvar hem.

85 minuter senare klev jag innanför dörren med 13.5 km i benen.

Känns bra. Att jag orkar. Det går inte fort men jag sprang i allafall!