Jag, en löpare

Idag har jag sprungit 17 km, det är det längsta jag någonsin har sprungit. När jag tänker att jag, som inte har haft tillräckligt med karaktär under mitt vuxna liv att hålla igång med någon form av träning mer än 3-4 månader, har sprungit så långt, och det kändes bra. Förvånas jag över det faktum att jag nu kanske kan kalla mig för en som tränar regelbundet, kanske till och med kan kalla mig för löpare.

För 1 år och 5 månader sen började jag träna inför tjejmilen 2010, efter en överenskommelse över ett par flaskor vin. Då orkade jag springa 2 min, sen gå 2 min, osv. upp till 20 minuter.

Hade någon då sagt att jag skulle fortsätta med löpning efter tjejmilen, att jag en dag skulle orka springa 17 km. Då hade jag skrattat hejdlöst och sagt att de var galna.

Men jag fortsatte med löpning och jag tycker att det är skönt att springa, jag hoppas att jag kan fortsätta springa länge länge.





De första och de sista 3.5 km var asfaltslöpning, de 10 km däremellan var terräng, i Rönnby-rocklundaspåret!

Känns som att jag kommer orka 15 km på lidingöloppet!