Vet att man inte ska sörja över missade löppass, men om man som jag följer ett löpprogram inför halvmaran, så blir det lite lätt kaos i min hjärna när det blir missade pass.
På grund av den strulande foten så har jag sprungit en (1) gång de senaste två veckorna. Jag har "missat" 6 löppass. Pass med mycket kvalitet, långpass med fartökningar, långa intervaller, korta snabba intervaller, allt för att bygga upp löpningen inför halvmaran. Istället för detta har jag alltså haltat omkring med en jävla fot som har gjort ont.
Om jag kan springa nästa lördag måste jag intala mig själv att det är ok att det inte går så fort, att jag ska vara nöjd över att jag tar mig runt, för lite dryga 21 km är långt, iallafall för mig, MEN tävlingsmänniskan i mig vill så mycket mer. Måste jobba med mina tankar, jag har ju inte kunnat träna ordentligt hela vägen fram till loppet, borde jag kanske inte springa alls? Fast det är ju en merit att ha provat och att ta sig runt, då vet jag ju hur det känns.
Många snurriga tankar som snurrar runt i 180. Fast till vilken nytta? Jag har ju inte provat att springa än, kanske går det inte att springa överhuvudtaget.
Snart är det dags att snöra på sig skorna och ut och springa..
Förstår dina tankar! Jag har samma problem med den mentala biten just nu (även om jag inte är skadad utan sjuk). Men tror du ska fokusera på att foten blir bra först. Tempot får nog tyvärr bli nedprioriterat.
SvaraRaderaHåller tummarna!