Tanken var

Att det här inlägget skulle andas positivitet, om hur skönt det är att springa på hösten, att det fungerar att löpträna med pannlampa och reflexväst om man som jag bor där det inte existerar någon annan lykta än månen. Det skulle även handla om hur bra löppasset förflöt i ett bra tempo i ca 5 km.

MEN......

Tyvärr så kommer det här inlägget att handla om Hjördis och Vera, för likt springjonas kallar jag nu vissa kroppsdelar vid namn. Hjördis finner man på höger ben, rätt långt ner, benhinnan, och Vera är grannen på vänster ben. De här två damerna har ju vållat mig en del bekymmer under det första året när jag började springa. För ca 8 månader sen så har de inte gjort något större väsen av sig. Förräns ikväll.

Det blev riktigt hallabaloo på damerna redan under uppvärmningen, (ska jag vara ärlig pockade de nog på uppmärksamhet redan igår, efter söndagens långpass), men jag tänkte att jag tar det lugnt så lugnar de nog ner sig. Men NEJ, vid 2.4 km var jag tvungen att stanna och stretcha riktigt ordentligt. Försökte sedan springa såå långsamt man bara kan utan att det blir promenad. Efter ytterligare 900 meter gör det så förbannat ont att jag är tvungen att stanna, börjar gå lite halvtjurigt, det känns inte heller bättre. Tänker nästan börja lipa, men det hjälper ju inte heller. Ser mig omkring, ca 20 m i omkrets för mer än så räcker inte pannlampan. Det finns ingenting och ingen där jag är, det är en mörk cykelbana, åker på båda sidorna. Börjar springa igen, lååååångsamt, medans Hjördis och Vera muttrar vid varje nedslag.

Äntligen hemma efter 30 minuter och 4.73 km.

Nedslagen, ledsen och tjurig!

Varför vill inte Hjördis och Vera?