Viljornas kamp

Vasastafetten närmar sig med stormsteg, det är om ca 1 1/2 som loppet ska springas. Jag ska springa första sträckan, som är knappt en mil lång och mest uppför.

Har jag tränat som jag ska? Nej!

Men idag tänkte jag att jag skulle ta ett lite längre ( vilket de här dagarna är ca 10 km) pass i lugnt tempo. Jo hejsan, pulsen upp på 172 på en gång och flåsade som en varm björn och skrämde slag på tanterna på cykelbanan.

Efter 3 km, GRYM kramp i båda, (bilateralt) vaderna kändes som onda stockar till vader och inte mina vader. Men jag stretchade ut vaderna, stapplade mig vidare längs den slingriga skogsrundan, valde vänster istället för höger trots att den vänstra skulle bli längre. Efter 6 km tog jag min nödproviant, maxim gel, en kilometer senare höll jag på att, känsliga läsare kan blunda ett par rader NU, bajsa ner mig. Har ätit sån gel tidigare, innan jag drog iväg så drack jag lite sportdryck, så jag vet inte vad det var som gjorde att magen krånglade. Lyckades dock hålla igen ända tills jag kom hem, puh!

Lyckades med stor övertalning av mig själv att skrapa ihop 10 km och sen lite styrketräning på det.

Dagens pass får gå till historien som ett pannbenspass.....